2012-06-13 Årets revyfilm är äntligen här!
Igår hämtade jag ut mitt eget DVD-exemplar av årets föreställning Sockerkickar och Surdegar. Att se årets film (den beställer du via vår hemsida) sker alltid med en sorts skräckblandad förtjusning. Det är kul att se hela föreställningen i publikperspektiv, dessutom se alla nummer man aldrig hade tid att se medan man själv repade andra nummer.
Men självklart har man också (i alla fall jag) totalångest för att se sig själv på scenen. Personligen är jag mycket självkritisk och klarar inte titta utan att tänka på allt jag kunde ha gjort bättre.
När man ser filmen fattar man också att revy är en konst som kräver mycket mer än att en text läses upp eller att ett trumsolo bankas i ungefärlig jämn takt på trumskinnet. Nere i logen under föreställning har vi medhörning från scenen och hör allt, inkluderat publiken, men vi ser ju inte mimiken, inlevelsen och the x-factor som ger mening till orden eller noterna.
Visst tyckte vi väl att Thelanders trumsolo var bra, men det får da vara måtta på trum-entusiaster i publiken varje kväll tänkte vi. Först då jag såg filmen igår förstod jag. Lars inte bara dunka-dunkar sig genom sitt trumsolo, utan gör det med enormt patos och i kombination med att Camilla, med lika stort patos, står där och kommenderar honom lämna ifrån sig trumstickorna så föreställningen kan fortsätta, gör att det absolut inte är konstigt alls att han fick föreställningens häftigaste applåd! Folket jublade ju för att han var klar! (Hehe nejdå, sorry Lars, var bara tvungen. Nej jag är inte bitter...).
En annan intressant reflektion är att det som kan upplevas som en halvtimmes ångest på scenen (så kändes det verkligen då jag fick blackout i Elvis och Barbra-numret under filmningen) inte uppfattas alls när man ser det utifrån! Då jag stod där och undrade varför det var så tyst, tyckte jag hela världen stod still i en evighet innan jag kom på att det var jag som hade nästa replik, registrerade att jag hade glömt hur den gick och sedan hittade på något annat. Kolla filmen själv och se om du kan gissa vart i numret det är....
Just det numret präglades förresten av att vi filmade finalföreställningen och Fredrik busade ved att ha med en gigantisk sandwich som han åt, något som gjorde att inget riktigt blev som det ska. Hur kan det bli det, när han sjunger med munnen fullproppad med mat och Ingbritt och jag försöker hålla oss för skratt när skinka och kalkon hänger och dinglar som slips. Men vem vet, det kanske gjorde numret bättre?
Nu blickar vi i alla fall framåt mot revy-SM i Karlskoga i augusti. Eva, som ska vara med och tävla med sin sång "Något till kaffet" åker dit och repar redan på tisdagen, vi andra kommer starkt efter på torsdagen. Det blir chill och grill och i år är paraden på fredagen, vilket betyder att vi har gott om tid för att dricka några.. eh ta det lugnt torsdag kväll och hinna klä ut oss i tid fredag. Nu har vi sommaren på oss att tänka ut en riktigt bra paradkostym....
Snart Glad Midsommar!
Hilsen Eli Grönhaug
