Huddingerevyn 1995–2017 Tack för oss

Kl 19 samlades Huddingerevyns medlemmar på ABF i Huddinge för den årliga genomgången av året som gått samt val av styrelse för kommande 2-årsperiod.

Allt var i sin ordning (förutom att Fredrik kom sent och Ing-Britt hade tandvärk stackars liten) och så här såg Dagordningen ut:



Spännande värre eller hur. Verksamhetsberättelsen godkändes och budgeten presenterades (voine-voine-voine, som de säger i Piteå). Kanelbullarna var långt bättre än årets resultat, det kan man lugnt konstatera.

Konklusionen blev i alla fall at det måste en kraftig intäktsökning till för att vi ska kunna överleva. Det är vinn eller försvinn som gäller för oss nu. Vårt 15-årsjubileum kan bli Huddingerevyns sista föreställning om vi inte lyckas byta färg på de röda siffrorna.

Först av allt är vi tvungna att höja biljettpriserna. Efter att ha talat med andra revyer kan vi egentligen göra det med gott samvete - de flesta tar betalt nästan dubbelt så mycket som oss.

Sen planerar vi ett aggressivt marknadsföringspaket i år så håll koll på närstående telefonstolper och anslagstavlan på Ica... (OBS! Ett skämt. Vi har faktiskt riktiga planer). Vi gör som politikerna - går husbesök och läser ändlösa monologer i folks hus och hem.

Vi kommer dessutom snart till en Facebook nära dig! Jag säger till när det är klart och då är det ditt jobb att kasta dig in och bli vår vän. Mysigt!

Sen tänkte vi ringa Anna Anka och be henne i nästa episode tala lite varmt om de intelligenta texterna vi skriver i Huddingerevyn, så att vi även får anhängare från andra delar av Sverige än bara radiusen på 300 meter runt aulan. Det ska nog göra PR-susen.

Lite kul till slut: Vi bytte titel på Jubileumsrevyn 2010. Och därmed blir vårt tema inget tema alls så nästa år kan vadsomhelst hända!! 

Med dessa vackra bilder av församlingen (som tydligt präglas av att vara på årsmöte) säger jag härmed godnatt. Jo, en ting till: Nu är hösten här och från och med nu startar våra höstspånarplaneringskrivarcirklar varannan torsdag fram till jul. Sen börjar allvaret.... JIPPI!! 

Hilsen Eli



OK, inte alla var riktigt nöjda med sitt porträtt så jag tog ett kort till:



Så där ja. Mycket bättre.



 




 

Varför är det så svårt att skriva revy??? Sedan förra året har jag gått två kurs i revytextförfattarskap, men med vilket resultat? Så här ser min hjärna ut just nu:















Jepp. Lika tom som Anna Ankas blick. Zip njet nada ikkeno. Finns inte ett uns av inspiration eller lust att älta baconfebern, glas i kycklingen eller ordförandeskapet i EU för den sakens skuld. Som om inte det är nog vill Christer sjunga country och Jocke höra Nanne G i år. Men vafan ska man hitta på. Om jag själv fick välja all revymusik blev det nog en rockopera med Queen. Tänk er Bohemian Rhapsody - en vacker ballad om Knutbymordet. Mamaaaaaa, just killed a man.....  OK, inte så aktuellt kanske. Och We Are The Champions blir det svårt att skriva något på, det krävs väl först några svenska OS- och VM-guld (svenska vassarru???). Näh. Nu är jag trött.

God natt! 
Hilsen Eli the trött trött textförfattare

Nu är vi på gång!

Huddingerevyn 2010 har precis tagit sina första, vacklande babysteps mot premiären 5/3 nästa år.

Just nu sitter jag framför datorn och gör tre olika saker samtidigt: lägger upp bilder från helgens event, har tvättstugan samt lyssnar på......ooops nu höll jag nästan på att avslöja finallåten... Näh, ni får vänta tills premiären, vetja! Lyssnar alltså på musik på full guffe som vi sier i Norge för att hitta den optimala mixen för ett hejdundrandes finalmedley. YYIIIIIIHA!!!! SÅÅÅ mycket bra musik det finns!! Finalen måste bara bli kanon nästa år.

Vi samlades lördag kl 10 till frukost i solen på Sillvik Sommarhem i Norsborg vid Mälaren. En riktig Villa Villekulla!
 



         
Ing-Britt dukar fram frukosten.              Puss puss hej hej.


F.v. Bosse, Ing-Britt, Rolle, Pelle, Eli och Ingrids Bakhuvud.
Eva, Jocke (som kom lite senare) och Christer klarade sig undan linsen (men det kommer mera. MYCKET mera...). Det gjörde också Lasse Kapellmästare, så här har ni honom i storbild (om ni undrar vad han har i kassorna är det inte leverpastej, gröt och selleri utan en mängd olika sångböcker).

Jane och Fredrik var upptagna på annat håll och deltog tyvärr inte. Så här ser dom ut ifall ni har glömt:
                   

I tillägg till frukost fick vi serverat ett rykande färskt revyrykte: Möjligt ensemblen förstärks med ett manligt medlem i precis lagom ålder till nästa år! Det tar vi tacksamt emot - förra året hade vi bara tre killar. I år har Christer kommit tillbaka som tur är, men ännu en manlig naturkraft behövs! (luften i herrlogen var tydligen alldeles för frisk, hehe. OBS! Internt skämt ;-)


Så åkte spåningsduken på bordet och alla idéer dokumenterades.



 

Lite trögstartat var det dock. Vi hade svårt att enas om tema/icke tema och isåfall vilket. Flera idéer hade vi ju redan, men räckte det till tema för en hel revy eller bara till ett enstaka nummer. Bestämmer man tema kan man bli aningen låst.

Vad göra? Jo - in med inspirationsvätska och bamsemums!
Tema blev det, eller åtminstone en titel ;-)

För den som har missat det, har vi 15-årsjubileum nästa år och då vill vi ha något extra klatschigt.

 
Lunchtime. Lyx med två egna kockar Rolle och Pelle! RevyRåttan Ragge var med som alltid.

Efter lunch samlades vi runt flygeln för att spåna på låtar till öppning och final.

F.v. Bosse, Jocke, Ingrid, Christer, Kamelpestare Lasse, Fläcken. Nej, Evas hår var det visst.

 
Klok av skada från förra året tyckte Lasse det var tryggast att spela en hyllningstrudelutt till Lord S. Pöke, husets herre som försvann under mystiska omständigheter en varm sommarnatt 1929. Det sägs att han efter en särskild fuktig kräftskiva med alldeles för mycket pigor, vin och piroger blev så frustrerad över utebliven älskogsförmåga att han kastade sig ner i utedasset för att drunkna sig och nu går han igen som Michael Jackson. (VADDÅ bullshit? Jag återger bara vad jag läste på väggen bakom toarullen).

Hans vrede fick vi nämligen smaka på förra året då han med sin gigantiska ficklampa smög runt väggarna och skrek "JAG bor här, ut av mitt hus!!!!!".

Vi var förstås lite oroliga för att han skulle komma tillbaka. Men who's afraid of the big bad wolf, right? I alla fall inte vi! Och inte i fullt dagsljus.

Anyway, vi sjöng visor, schlagers, jazz & piruetter tills vi hittade DEN låten där alla bara säger YES!!!
Så den tog vi till öppningslåt, då.

Så här nöjd blev Bosse över låtvalet. Han ser fram emot att sjunga den solo såklart.

 

                                                            
Christer, Jocke, Ingrid, Ing-Britt & Lasse.

Ordförande i narkolepsiföreningen visade sularna ett litet tag. Du vet vad dom säger: Stora fötter, Stor........Sömnbrist.

Det blev även tid för bastu! Här är Pelle på väg ner mot sjön med handduken under armen. Till höger: Av respekt för den personliga integriteten (och kanske också lite därför att de hade stängt dörren från insidan de fega små liven) tog jag ingen kort inifrån bastun. What happens in Bastun stays in Bastun.
 
 

Så blev det äntligen dags för middag.

F.v.: Christer, Bosse, Eva, Lasse, Ingrid, Jocke, Rolle, Pelle, Ing-Britt.

Efter middagen fortsatte sök efter revymusik på Spotify. Det blev värsta karaoken i stugan. Nedan ser ni Christer och Jocke framföra "När vindarna viskar mitt namn". Viska var det dock ingen som gjorde.

 

Då klockan närmade sig midnatt hände det plötsligt något. Christer, som hade varit ute och tagit lite luft, kom farande in blek som ett ägg i ansiktet och skrek "Dom skjuter på oss!!!!!!".

Jocke och jag lät oss inte distraheras för nu var det ju Stairways to Heaven, men då kom även Bosse och sa det såg ut som att någonting exploderade ute i bushen. Rolle sa lugnt att det säkert var ifrån hemvärnet lite längre bort, men så kom Ing-Britt i en hysterisk fart och kastade sig in under karaokebordet som värsta James Bond och ylade att någon knackade på fönstret i köket.
 
Jocke sa TYYYYSSSTTT och med Ing-Britt i fosterställning under bordet envisades han med att slutföra Stairways to Heaven, och jag stod stand by för efteråt var det min tur med Bohemian Rhapsody.

Nu började emellertid folk springa hit och dit och skrika spöke, det hamrade och bankade på väggarna à la poltergeist och plötsligt kom en hammare farande. VAD HÄNDER???

Då allt lugnade sig, stod det plötsligt en himmelens uppenbarelse på bordet: ett brett med MÅNGA STORA pappglas med någonting rosa och mycket gudomligt svalkande att dricka. Jo man tackar, vilket trevligt spöke!! Om dessa gåvor var ett resultat av Lasses hyllningstrudelutt tidigare på dagen eller bara dåligt samvete över det aggressiva beteendet förra året får vi nog aldrig veta, men tack Lord S. Pöke i alla fall! Nästa år kanske vi kan få bjuda Dig på något? (En dusch, kanske...?)

Sen fick vi plötsligt besök av Restaurang Villa Rosen! De missade dock spöket precis, då de var tvungna att stanna till på vägen för att köpa tidningen. Synd!



Sä fortsatte karaoken och festen till timmarna nummer fyra... har jag hört...
Här våra egna Olivia Newton-John och John Travolta:




  Eva

Söndagen spånade vi vidare från frukost fram till lunch. Om än lite trötta.

Så var det storstädning och packning inför hemresan, med många goda idéer i bagaget. Nu ska vi bara skriva lite, sy lite kläder och vips, så är det premiär!

Tusen tack till våra eminenta kockar Pelle och Rolle for suveren servering!!! Ni är verkligen värda er vikt i brie, bröd och kokad potatis!!

Nästa träff blir årsmötet 29/9. Jag kanske skriver något mer innan dess, vem vet?

Ha det bra så länge!
Hilsen Eli Grönhaug